Både i Gamla och Nya testamentet kan vi läsa om hur Gud presenterar som domare. Redan i Bibelns första bok får vi konkreta exempel på hur Gud väljer att döma den här världen – först i form av syndafloden och sedan i form av eld och svavel över Sodom och Gomorra. Om vi i stället bläddrar vidare till Bibelns sista bok kan vi läsa om hur Jesus träder fram för att avkunna sin dom över allt skapat. Även däremellan finns det gott om exempel på hur detta tema behandlas.
I vår egen tid har detta blivit ett allt mer problematiskt faktum. Både dom och straff har i den västerländska kulturen kommit att uppfattas som helt och hållet negativa begrepp. Om exempelvis Hollywood producerar en film med titeln "Judgment Day" är det inte för att väcka några positiva associationer. Både på filmduken och i andra sammanhang kan vi tvärtom se att domen framställs som något mörkt, skräckinjagande och kaotiskt.
Mot denna bakgrund är det inte konstigt att även vi som kristna kan få problem med den straffande Guden. Kanske spelar också den klassiska bilden av Gud som låter blixten slå ned i de människor han tycker illa om in här. Kan en sådan Gud verkligen vara värd att tro på? Och svaret är naturligtvis – nej.
Å andra sidan är det inte heller detta som är Bibelns sätt att beskriva Gud som domare. Genom hela Bibeln kan vi i stället se att Gud presenteras som både kärleksfull och god. Han är den som har skapat hela världen och som därför älskar alla de varelser han har skapat. Men – och det är ett viktigt men – som en direkt följd av detta talar Bibeln också om Gud som den helige och rättfärdige, den som står som yttersta garant för allt som är rätt och sant. Annorlunda uttryckt: Gud är genom sitt eget fullkomliga väsen den yttersta normen för ont och gott, rätt och fel.
Och det är alltså därför som Gud kan fungera som den här världens domare. Eftersom "Gud är ljus och inget mörker finns i honom" (1 Joh 1:5) kan han – och endast han – på ett fullkomligt sätt avgöra vad som är besmittat av mörkret. Och det vi behöver ha klart för oss är alltså att Guds funktion som domare inte är en konsekvens av hans förmenta ondska, utan av hans godhet! Det är ju bara en god Gud som kan ha något intresse av att döma det onda! (Bara den Gud som är "alltigenom ljus" kan ha intresse av och mandat till att markera emot det som är helt eller delvis "mörkt".)
Nu är det i och för sig så att det mest problematiska för oss människor inte brukar vara talet om Guds dom i allmänhet, utan talet om att Gud kan komma att straffa också oss människor. Detta, sin tur, bygger på Bibelns beskrivning av oss människor som besmittade av mörkret. Genom synden har vi alla del av den här världens ondska, och på så sätt finns det också i oss sådant som vår Skapare har anledning att döma. För det är ju det som är poängen: Gud, som är god, måste i vrede vända sig emot allt som bryter ned och fördärvar hans goda skapelse. Om han i stället valde att ha överseende med det onda skulle han i praktiken inte längre vara god. Att tolerera det onda är ju ett tecken på ljumhet och falskhet – inte på godhet.
Bibeln talar om att det ska komma en dag då alla mördare, krigshetsare, våldtäktsmän och förrädare ska få sitt rättmätiga straff. Men också då alla själviska, giriga, kompromissande och halvfalska ska dömas – alltså även du och jag.
Åter får vi då ställa oss frågan: varför skulle man välja att tro på en sådan Gud? Låt mig ge tre skäl:
- Om Gud finns och är sådan som Bibeln beskriver honom vore det höjden av dumhet att inte tro på honom. Bibeln är tydlig med att alla de människor Gud har skapat en dag kommer att underkastas Guds dom – inte bara de som tror på honom (se Rom 2:6-11).
- Domen som sådan är som jag redan har varit inne på något fantastiskt, något att se fram emot. Då äntligen ska allt det som på jorden har varit skevt eller lögnaktigt eller ondskefullt ställas till rätta. All den här världens orättvisor och ondska kommer att få sitt rättmätiga straff (se Upp 21:8).
- För var och en som vill ta emot det finns det förlåtelse för synden redan här och nu, förlåtelse som gör att vi inte behöver drabbas av Guds dom på den yttersta dagen (se Rom 8:1).
Den sista punkten förtjänar en särskild kommentar. När Jesus dog på korset är det vår tro som kristna att han tog på sig straffet för hela den här världens synd. Gud, den rättfärdige domaren, tog alltså själv på sig straffet för den ondska och djävulskap som vi människor har ställt till med. Följaktligen behöver ingen människa längre drabbas av Guds dom. Var och en som ber Gud om förlåtelse för synden med hänvisning till Jesu död på korset kan gå fri, och behöver inte längre frukta vare sig dom eller straff från Guds sida (se 2 Kor 5:19-21; Gal 3:13-14; 1 Petr 2:24).
Slutsatsen av detta borde rimligen vara att det är just den straffande Guden som vi som kristna borde vara mest glada över att tala om – den Gud, nämligen, som själv har tagit straffet för all vår synd! Tänk att vi får tro på en sådan Frälsare!
